Indijana lite mer än 2 är senare
I mars 2015 åkte vi ner till Lidköping och jag provred Indijana. Hon var inte den vackraste hästen att rida men jag fastnade för henne så vi tog hem henne.
Hon var en väldigt speciell häst. Efter några dagar med henne börjar jag undra om jag tagit mig ann en för svår häst,. Inte för att hon var jätte svår riden utan hon var bara så svår att förstå och hon var så otroligt bestämd och rädd av sig. I ridning gick det långsamt och kosparkar bjöd hon på en del, i hanteringen kunde hon slita sig och även puttra in mig i väggar nästan varje dag. När jag red ut var hon bakskygg och jag kunde knappt rida i paddocken. Jag hade ju jojo på Hamre på ridgymnasiet i början. Det slutade med att nästan alla elever vägrade gå med henne då hon inte lyssnade och bara bulldozade iväg när hon kände för det.
På sommaren flyttade vi hästarna från Hamre till rustberga. Jojo började på en gång lugna ner sig och hon slet sig inte lika mycket. Jojo blev mystiskt halt under sommaren och veterinärer visste inte vad som var fel med henne. Jag började ge upp och trodde min knäppa häst inte skulle bli bättre. Det var i slutet av sommaren som vi tog ut en kiropraktor som det började ljusna. Jojo fortsatte dock halta och jag orkade inte med mer veterinärer som gav henne smärtstillande som inte hjälpte så jag tog det i mina egna händer. Jojo fick massage nästan varje dag, promenader och stretchning.
Tillslut blev hon bättre och var inte halt längre. Började tömköra mycket och red barbacka då sadeln orsakade smärtor i ryggen. På vintern tog vi första galoppen sen sommaren, köpte också en ny sadel då jojo var lite halvgalen haha.
På våren tog vi ut en annan kiropraktor som kom ut mer konstant och behandlade jojos länd och bogar. Hon gjorde även böjprov och ingen hälta syntes då. Så jag och jojo fortsatte våran träning
Vi tog första hoppet på nästan ett helt år och hon visade att hon fortfarande inte var den smidigaste hopphästen hahah
Vi fortsatt träna och det gick bättre
I vintras blev jag sjuk och jojo fick stå mycket och knäpp blev hon ahaha men tillslut fick jag rida igen och då höllnjag mig kvar varannan pass typ
Jojo har gjort en sån otrolig utveckling på kort tid trots skador och motångar. Jag är ganska glad att jojo blev skadad så att vi var tvungna att promenera så otroligt mycket för det var då vårat band växte och äntligen började hon lita på mig.
Nu två år senare är jojo bättre än någonsin och jag älskar henne och är tacksam att jag aldrig gav upp om henne. Hon var värd varje öre, svett och tårar. Nu har jag en bästa vän som är precis lika bestämd och kaxig som jag men det är därför vi passar ihop. I mina ögon är hon den bästa hästen som finns.
