lillatuffabloggen.blogg.se

Jag tänkte att jag kunde skriva ett litet inlägg (långt inlägg) om mig själv då jag märkte att jag aldrig direkt gjort det och såklart skriva lite(mycket) om hästarna som står mig närmast hjärtat.

 

Jag heter Elin Cederholm och jag är 16 år. Jag bor i västmanland med min mamma och min syster. Jag går första året på västerås ridgymnasium. Jag har absolut ingen tur när det kommer till killar, om någon ville veta det hahaha!  Jag är en riktig djur människa och jag äger 5 djur, tre katter, en hund och en häst! När jag var 6 eller 7 började jag rida på Hamre.

 

När jag var 11 fick jag min första häst. Han hette Indie, ett 7 årigt varmblod och han var en riktig buse! Men det var min syster som red Indie och jag hade istället min medryttarhäst Alex som jag red på varje dag. 2011 var det verkligen ett oturs år, Alex såldes och Indie hade en skada så vi fick lov att ta bort honom. Det var många om och men angående hans skada men det bästa var för honom att få galoppera vidare till de gröna ängarna..

Men de hände en rolig sak 2011 ändå, vi köpte ju Cornelia. Även om hon inte var som vi trodde hon skulle vara så älskar jag henne och skulle göra allt för henne, men mer om henne sen.

 

Jag slutade på ridskolan 2012 då jag inte kom någon vart, då det alltid var samma visa med samma hästar. Sommaren 2013 lånade jag Åsas ponny Citron. Jag lärde mig om unghästar och jag fick utbilda en ponny.

 

2013 slutade med en skadad Cornelia.. Det har ju tagit ett år för hennes skada att läka och änn är hon inte helt 100..

I februari detta år kom ju Dimma till mig. Jag trodde jag aldrig skulle falla för henne. Ponnyn som jag aldrig trodde skulle bli den ponny som det visade sig hon va. Hon var rädd för minsta ljud, var jätte oförsiktig över hinder och det gick knappt att fånga henne i hagen. Men gud va jag fick äta upp mina ord. Dimma hade ambition, hon ville utvecklas, hon ville jobba!

Det går verkligen inte att beskriva hur mycket denna ponny betyder för mig! Hon hjälpte mig igenom den tuffa tiden med Cornelia, när ljuset i tunneln började släckas tände hon det och hon påminde mig att det var bara att bita sig i läppen och fortsätta kämpa för min älskade häst.

Dimma kan ju självklart inte prata, men ändå blev hon min bästa vän. Efter några månader när jag kom till hagen för att hämta henne var det ingen ponny jag behövde jaga i en halvtimme utan en ponny som kom travandes med en gnäggning fram till mig. En ponny som hoppade 90 oxrar och gick i form i alla gångarter. Såklart tyckte hon att det var kul att hoppa till för ljud då och då, men det gjorde inget! Jag saknar henne verkligen..

Den lilla ponnyn med det stora hjärtat ♥

 

Sen har vi ju Madeira. Sötaste Tanten som är en gymnasiehäst. Jag har skött henne i över ett år nu och hon betyder väldigt mycket för mig. Vi har ju haft blandade resultat när vi tävlat haha, men man kan ju inte alltid vara bäst tycker Madeira. Mys hästen ♥

 

Nu har ju Cornelia blivit mycket bättre och även lagt på sig muskler. Nu rider vi henne med måtta och tränar henne från marken. Det är en sån utveckling så jag ser ljuset i tunneln. Jag tror min lilla häst kommer bli helt bra. Det är bara tålamod som behövs jusst nu ♥

 

Bilder på Alex och Indie